Borgerlig ekonomisk politik 1976-1982

1976-1978 Ekonomisk Kris Arbetslöshet
Regeringen Fälldin I var en majoritetskoalitionsregering med Centern, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet. Den tillträdde 8 oktober 1976 och avgick 18 oktober 1978.

Den borgerliga regeringen (b-regeringen) fick igenom en marginalskattesänkning och en indexreglering av skatteskalorna. Det sista var ett borgerligt vallöfte.
Socialdemokraterna protesterade.
Regeringen införde även ett lönesparande. En arbetsgivare kunde dra av ett belopp från lönen och sätta in pengarna på ett särskilt konto. Pengarna var låsta i fem års tid. Därefter kunde arbetstagaren dra av 20 procent av det sparade beloppet i deklarationen.

Av olika orsaker hade skogsindustrin, stålindustrin och varvsindustrin drabbats av kris och b-regeringen anslog miljarder i stöd – både direkta bidrag och krediter.

1978 fick b-regeringen delvis stopp på inflationen.
Januari till november 1977 hade priserna stigit med 11,9 procent
och priset för dagligvaror med 17 procent.
1978 hade siffrorna för samma period sjunkit till 6,8 procent och 4,2 procent.
Om priserna steg med mer än 7,25 procent – men det skedde inte – skulle nya löneförhandlingar ha inletts.

Vid regeringens fall 1978
var inflationen 8 procent.
Industriproduktionen och investeringarna visade positiva tendenser.
Handelsbalansen var positiv. Bristen i bytesbalansen hade tryckts tillbaka.
Diskontot sänktes i tre steg från 8 till 6 , 5 procent.

Fälldinregering I fick goda betyg från OECD samt från talesmän från IMF och den internationella bankvärlden.
Men vad tyckte folket?

Fälldinregeringens devalveringar fick ner relativpriserna till en historiskt låg nivå. Detta enligt 1984 års långtidsutredning. Denna nämner att devalveringarna och en snabb produktivitetsuppgång förbättrade det relativa kostnadsläget 1977-78.

Dessa år föll arbetskraftskostnaden per producerad enhet i Sverige jämfört med OECD.

Hur fungerar detta samband – arbetskraftskostnad (löner mm) relativt produktionsstorlek?

Borgarna vann valet igen i september 1979 med ett mandats övervikt:
Den allmänpolitiska debatten hösten 1979 handlade om den ekonomiska krisen. Statsminister Fälldin: ”Avvägningen mellan ekonomiska framsteg och en ökad livskvalitet blir en av 1980-talets viktigaste problemställningar”.

År 1980:
Fälldin hade utlovat höjt barnbidrag. Den 1 januari 1980 höjdes barnbidraget med 300 kr/barn till 2 800 kr/år. Den 1 juli 1980 ökade föräldraförsäkringen från 9 till 12 månader.

Den 10 januari 1980 presenterades statsbudgeten av budgetminister Mundebo.
Budgeten visade inkomster på 148 miljarder och utgifter på 204 miljarder, ett rekordstort underskott. Den politiska debatten under början av 1980 dominerades dock av folkomröstningen om kärnkraft.

Efter folkomröstningen om kärnkraft den 23 mars 1980
tog b-regeringen fram ett paket:
prisstopp,
hyresstopp,
höjda livsmedelssubventioner
och en skatterabatt.

Arbetsmarknadens löneförhandlingar avslutades i april 1980. Avtalet innebar högre löneökningar än ekonomidepartementet hade räknat med och man oroade sig för att den befarade höjda konsumtionen skulle ge ökad import och ytterligare öka underskottet i handelsbalansen

Handelsbalans/bytesbalans
Export: byter varor mot pengar —- mer pengar plus i balansen
Import: byter pengar mot varor – mindre pengar minus i balansen

Den 19 maj 1980 presenterades paketet för riksdagen
men utan prisstopp och hyresstopp.
Kvar fanns en skatterabatt på upp till 500 kronor, vinstfonder,
och statlig ersättning till jordbrukare istället för höjda livsmedelssubventioner.

Sommaren 1980 diskuterades momshöjning.
Den 6 september 1980 beslöt riksdagen höja momsen med 1,9 %. Förslaget gick igenom med 173 röster mot 172. Socialdemokraterna föreslog istället införandet av importdepositioner.

Den 13 oktober 1980 lade b-regeringen fram ytterligare ett sparpaket som slutligen uppgick till cirka 5 miljarder kronor.

I propositionen hävdades att den offentliga sektorn var för stor.
Att den slukade resurser från den privata sektorn, särskilt industrin.

Propositionen föreslog minskade statsbidrag till grund- och gymnasieskolan,
sänkt ersättning för nya deltidspensionärer
samt minskade statsbidrag till folkbildningsorganisationerna.

Här framkommer den typiska b-politiken!
Skolbarn, deltidspensionärer och ABF, Medborgarskolan mfl, skulle alltså betala till det privata näringslivet.

Sparpaketen minskade b-regeringens väljarstöd. I SIFO:s mätning för oktober 1980 fick de borgerliga partierna sammanlagt 43 % medan socialdemokraterna fick 49,5 %.

1981:
Budgetminister Rolf Wirtén la fram sin första statsbudget i januari 1981. Den visade ett rekordstort underskott på 67,6 miljarder.
Trots sparpaketen hade underskottet ökat istället för att minska.
Varför?

Den 3 februari 1981 presenterade b-regeringen ett nytt paket:
minskade matsubventioner,
minskade statsbidrag till kommunerna och
försämrade reseavdrag.
Kommunerna fick alltså svårare att genomföra sina åtaganden mot medborgarna!

De tre regeringspartierna var angelägna att genomföra en marginalskattereform som kunde börja gälla från den 1 januari 1982. Marginalskatten kunde uppgå till 90 procent. Denna ville moderaterna sänka. Särskilt för centern var det angeläget att genomföra en reform tillsammans med socialdemokraterna så att inte reformen skulle rivas upp efter valet på hösten 1982. Regeringen föreslog därför en marginalskattereform som innebar högst 50 % marginalskatt för inkomster upp till 120 000 kronor. Detta sade socialdemokraterna nej till.

Men ”Den underbara natten”, 24 april 1981: förhandlade Feldt  ur oppositionsläge med borgarna.  Moderaterna fick inte med sig övriga borgerliga partier på förslaget.. Mot morgonen fortsatte Wirtén och Feldt att prata och kom överens om en reform som skulle börja gälla den 1 januari 1983. Dagen efter ”den underbara natten” 24 april 1981 gjorde Boman ett utspel att han bara kunde acceptera en reform som började gälla från 1982. Det blev så veligt att Palme frågade 1 maj om det fanns en överenskommelse eller inte. Den 5 maj meddelade Boman vid en presskonferens att Moderaterna lämnade regeringen. Fälldin entledigade de moderata statsråden.
I detta skede hade regeringen tre alternativ: sitta kvar, avgå, eller ordna nyval.
Fredagen den 8 maj inlämnade Fälldin b-regeringens avskedsansökan. Detta för att socialdemokraterna sagt sig inlägga misstroendevotum och moderaterna tänkt stödja detta.
Fälldinregering II upplöstes.
Men vad tyckte Feldt???
Vad hände mellan upplösningen av Fälldins regering och socialdemokraternas valvinst i septmeber 1982?

B-Regeringen Fälldin III var en minoritetskoalition mellan Centerpartiet och Folkpartiet. Regeringen tillträdde den 22 maj 1981 och avgick den 8 oktober 1982 efter riksdagsvalet 1982 som Socialdemokraterna vann.

Fredagen den 15 maj skrev Fälldin ett brev till Gösta Bohman (m). Regeringen med Centern och Folkpartiet skulle fortsätta enligt den avgångna trepartiregeringens regeringsförklaringar. Bomans ekonomiska politik skulle behållas. Försvarets resurser ungefär desamma. Dock skulle skattefrågan som förhandlats fram med Socialdemokraterna fullföljas.

Måndagen den 18 maj 1981 föreslog talmannen att Fälldin åter blev statsminister i en regering som bestod av Centern och Folkpartiet.” Den 19 maj avgavs
röstförklaringar av Olof Palme, Lars Werner och Gösta Boman. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna tänkte rösta nej till den borgerliga tvåpartiregeringen då de ansåg denna för svag och man pläderade för nyval. Boman sa att om det var omöjligt att forma en ny trepartiregering, ville också moderaterna ha nyval. Men pga Fälldins brev hade M beslutat att inte rösta mot förslaget om tvåpartiregering. Ändå såg sig M nu som ett oppositionsparti.
Nyval inom rimlig tid hindrades av regleringen i vallagen.
gäller i riksdagen för förhållandet mellan regering och opposition.

Från årsskiftet 1980/81 och fram till augusti steg dollarn med cirka 25 %, från 4,38 kronor till 5,42 kronor. Detta innebar att oljeimporten blev dyrare men också att svenska företag kunde sälja mer till USA.

Måndagen den 14 september 1981 lade regeringen fram ett ekonomiskt handlingsprogram. Den allra viktigaste punkten var att kronan devalverades med 10 %. Samtidigt sänktes momsen för att motverka de prishöjningar som devalveringen väntades orsaka.
Regeringen föreslog också prisstopp fram till årsskiftet samt att basbeloppet frystes vilket skulle gå ut över pensionärerna eftersom pensionen räknades ut med hjälp av basbeloppet.

Regeringens förslag var en helhet och att riksdagen endast kunde anta eller avslå hela paketet.
Både socialdemokraterna och moderaterna protesterade mot momssänkningen.
”Ni sviker pensionärerna och de arbetslösa men framför allt de arbetslösa ungdomarna” ansåg Olof Palme.
Men den 14 oktober sänkte riksbanken diskontot med 1 % till 11 %
vilket skapade en möjlighet för regeringen att kompromissa.
Med Moderaterna gjorde man då upp om att momsen skulle sänkas från 23,46 % till 21,51 %, inte 20 % som var regeringens förslag.
Momssänkningen började gälla från den 16 november.

I kollektivavtalen mellan LO och SAF fanns en klausul som sade att om konsumentpriserna (förutom priset på energi) steg med mer än 9,4 % från december 1980 till december 1981 så skulle löntagarna kompenseras.
Priserna steg också snabbt under första halvåret men bland annat genom momssänkningen hindrades detta.

Vid månadsskiftet oktober/november presenterades det förslag till en marginalskattereform som regeringen gjort upp om med socialdemokraterna.

Skattegruppen leddes av
statssekreterare Bengt Westerberg (fp)
statssekreterare Göran Johansson (c),
skattesakkunnige Percy Bargholtz (fp) s
amt Erik Åsbrink och Harald Fälth från socialdemokraterna.

Gruppens förslag: marginalskatten skulle sänkas under en treårsperiod. En normalinkomsttagares marginalskatt skulle inte överstiga 50%.

1982:
I april 1982 lade regeringen sin proposition om marginalskattesänkning. Denna innehöll också att schablonavdraget för inkomst av tjänst höjdes
från 100 kronor till 1 000 kronor och att
arbetsgivarna fick betala en löneavgift på 2 % av lönesumman.

När budgetminister Rolf Wirtén i januari 1982 lade fram sin statsbudget för 1982/1983 visade den ännu en gång ett rekordstort underskott: 82,6 miljarder kronor. Inkomsterna var 169 miljarder medan utgifterna var 252 miljarder och enbart räntan på statsskulden uppgick till 39,4 miljarder kronor.

Arbetslösheten i januari 1982 uppgick till 153 000 personer eller 3,6 % av arbetskraften. Regeringen försökte åtgärda arbetslösheten bland ungdomar genom att skapa ungdomsplatser och göra det enklare med korttidsanställningar och provanställning.

Den 15 januari 1982, i samband med interpellationsdebatter som rörde arbetslösheten i olika delar av landet,
angrep C.-H. Hermansson (vpk) regeringens politik och yrkade misstroendeförklaring
mot statsministern. Talmannen räknade upp de ledamöter som biträdde yrkandet och konstaterade att det föreskrivna antalet, 35 ledamöter, inte hade uppnåtts, varför yrkandet inte kunde föranleda någon åtgärd.

På våren 1982 föreslog b-regeringen införandet av 2 karensdagar men minskad sjukpenning. Ingen ersättning under insjuknandedagen och följande två dagar.

Ersättningen under de första 90 dagarna skulle sänkas från 90 % till 87 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.
Regeringen fick igenom förslaget i riksdagen men det genomfördes aldrig. Socialdemokraterna stoppade verkställandet efter segern i riksdagsvalet på hösten 1982.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s