Feldts ekonomiska politik

Den 9 oktober 1970 efterträdde Feldt Gunnar Lange som handelsminister i Palmes första ministär, vilken post han upprätthöll till 27 oktober 1975. Carl Lidbom efterträdde honom då.
Ledamot av Sveriges riksdag 1971–1990 för Kopparbergs län.
Alltså riksdagsman från 1971, men handelsminister från oktober 1970 !

1971 biföll LO-kongressen en motion från Metall, författad av utredningschef Allan Larsson. Motionen ville utreda frågan om kollektiv kapitalbildning. Detta ledde efter några år till att Rudolf Meidner mfl la fram förslaget om löntagarfonder. .

27 oktober 1975 efterträddes Feldt på handelsministerposten av Carl Lidbom. Själv blev Feldt konsultativt statsråd och biträdande finansminister till Gunnar Sträng.
Även ekonomi- och budgetminister – när var han detta?
8 okt 1976 övergick finansministären till de borgerliga.
1 jan 1983 efterträdde Kjell-Olof Feldt Sträng som finansminister i Palmes andra ministär, vilket han var till den 16 januari 1990, då Allan Larsson efterträdde honom.

Sveriges och socialdemokraternas ekonomiska politik genomgick flera genomgripande förändringar under finansminister Feldt 1982-1990.. En kraftigt modifierad version av löntagarfonder infördes hösten 1982. Därefter förde Feldt ”den tredje vägens politik” genom att liberalisera ekonomin med olika avregleringar.

Gunnar Sträng, Erik Åsbrink, Rolf Wirtén och borgerliga finansministrar
Gunnar Sträng var finansminister 1955 -1976, då det blev borgerlig regering. Han blev senare ordförande i riksbanksfullmäktige.

1976-80 var Ingemar Mundebo, Fp, chef för budgetdepartementet.
1978-79 var han chef för ekonomidepartementet.
1976-78 och 1979-81 var Gösta Boman ekonomiminister.
1980-82 var Rolf Wirtén, Fp, budgetminister.
1981-82 var han ekonomiminister. Han hade då samma ansvarsområden som om han varit finansminister.
1982-83, efter tiden som statsråd, var han vice ordförande i Finansutskottet.

1982 stoppade Sträng en av Kjell-Olof Feldt initierad avreglering av valuta- och finansmarknaden.
1982 – 1990 var Erik Åsbrink statssekreterare i finansdepartementet
1985 pensionerades Sträng. Erik Åsbrink blev Riksbanksfullmäktiges ordförande. Denne lät Feldt hållas.
1990 Åsbrink avgick som Riksbanksfullmäktiges ordförande och blev biträdande finansminister under….
1996-1999 var Åsbrink finansminister. Han var riksdagsledamot 1998-99, men tjänstledig för att vara finansminister.

Feldt som handelsminister
En orsak till att Feldt fick efterträda Lange var att Feldt via sitt engagemang i OECD fått önskad erfarenhet om EG-frågan
Han hade alltså blivit handelsminister den 9 okt 1970. Redan den 10 nov.bedrev Feldt i Bryssel förhandlingar om ett svenskt handelsavtal med EEC, nuvarande EU. Sverige önskade en omfattande ekonomisk relation med europeiska gemenskapen ”så långt neutralitetspolitiken tillät” .
1971, 18 mars drog Sverige tillbaka denna ”medlemsansökan” som den uppfattats.
1972, Alla EFTA-stater ingick frihandelsavtal med EG. Sverige slöt sig till EGs valutablock.
1973 förslog Feldt att arbetsgivaravgiften skulle tas bort i företag med färre än 100 anställda. Sträng var helt emot förslaget. Feldt bröt med den förre finansministern och inledde ett generationsskifte i socialdemokratisk ekonomisk politik.

År 1974 listade framtidens 150 världsledare och där hamnade PG Gyllenhammar och Kjell-Olov Feldt.

27 okt 1975 blev Feldt konsultativt statsråd och biträdande finansminister till Gunnar Sträng.

Augusti 1976: Den första modellen av Meidnerfonderna lanserades av Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond. Detta var resultatet av ett uppdrag från LO-kongressen 1971, vilken bifallit en motion från Metall, författad av utredningschef Allan Larsson. Motionen ville att frågan om kollektiv kapitalbildning skulle utredas.
(Mer om detta i annat inlägg).

1975-1976 var Feldt med om att ta fram propositionen om MBL, medbestämmandelagen.

Under den borgerliga regeringen
De borgerliga vann valet 1976. Feldt blev då riksdagsledamot och förblev medlem i finansutskottet.

Regeringen Fälldin I var en majoritetskoalitionsregering med Centern, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet. Den tillträdde 8 oktober 1976 och avgick 18 oktober 1978.

Trots kritik från socialdemokraterna fick regeringspartierna igenom en marginalskattesänkning och en indexreglering av skatteskalorna.

Regeringen Ullsten var en svensk folkpartistisk minoritetsregering som tillträdde 18 oktober 1978 och avgick 12 oktober 1979.

1978 års partikongress: Feldt blev ordförande för arbetsgruppen om löntagarfonderna som LO krävde skulle införas. Feldt accepterade på ytan detta krav. Personligen trodde han inte på dem. Arbetsgivarna protesterade.

Regeringen Fälldin II var en majoritetskoalitionsregering som bestod av centern, folkpartiet och moderaterna. Den tillträdde12 oktober 1979 och avgick 5 maj 1981.
Det parlamentariska läget var att borgarna satt med ett enda mandats övervikt.

Regeringspartierna ville genomföra en marginalskattereform från den 1 januari 1982. Särskilt för centern var det angeläget att genomföra en reform tillsammans med socialdemokraterna så att inte reformen skulle rivas upp efter valet på hösten 1982.
och medan statsminister Fälldin for på statsbesök till Kina
”Den underbara natten”, april 1981: med socialdemokraterna i opposition förhandlar Feldt med borgarna. om deras ekonomiska politik. Gösta Boman avvek i åsikt. Moderaterna lämnade Fälldinregering II, som upplöstes den 8 maj 1981.

Den 22 maj 1981tillträdde regeringen Fälldin III, en minoritetsregering med Centern och Folkpartiet.

1981. Socialdemokratiska partikongressen. Gunnar Sträng gick ur VU (verkställande utskottet) och Feldt invaldes som suppleant i VU.

1982: Socialdemokraterna vann riksdagsvalet 1982. Feldt blev då finansminister i Palmes andra ministär och förblev detta tills han avgick 1990 under Carlssons första regering.

Vid valet 1982 var löntagarfonderna och den ekonomiska krisen de stora frågorna. (ubåtskränkningarna hör inte till detta inlägg).

Traditionellt hade socialdemokratiska regeringar haft en maktcentrering i finansdepartementet och vid valvinsten 1982 ökades fokus på ekonomin ännu mer.
Redan efter den socialdemokratiska valsegern 1982 infördes en sorts löntagarfonder där företagen betalade en ”vinstskatt”.

1983, 20 dec. Riksdagsdebatten som skulle nu besluta om löntagarfonderna. Facken skulle med hjälp av dessa öka löntagarnas ekonomiska inflytande. Detta i riktning mot en kollektivisering av ägandet av produktionsmedlen.
Feldts berömda rimlapp fotat från läktaren av en StocholmsTidnings-journalist.
Löntagarfonder är ett jävla skit
Men nu har vi baxat dem ända hit
Sen ska de fyllas med varenda pamp
som stött oss så starkt i våran kamp
Nu behöver vi inte gå flera ronder
förrän hela Sverige är fullt av fonder „

Varför spelade Feldt med i förslaget om löntagarfonderna när han inte stödde dem!

1984 skulle den socialdemokratiska regeringen införa löntagarfonderna.
Med hjälp av VPK fick socialdemokraterna igenom dem i förändrat skick. De fanns kvar till 1992 och avskaffades av regeringen Bildt.

Ekonomisk kris och tredje vägen
1981: S-partiledningen i opposition tillsatte en arbetsgrupp som med en handlingsplan skulle utreda hur den ekonomiska krisen skulle hanteras.
Främst det stora budgetunderskottet och inflationen.
Socialdemokraterna ute i världen hade gått efter Keynes teorier,
men tillämpningen av dessa hade förorsakat inflation.

1982: Arbetsgruppen: Kjell-Olov Feldt, Ingvar Carlsson, Rune Molin, Leni Björklund presenterade krisprogrammet ”Framtid för Sverige”, en öppen uppgörelse med tidigare ekonomisk politik. Det fick stor uppmärksamhet i valrörelsen.

”Framtid för Sverige”, 1982:
Näringslivet skulle driva återuppbyggnaden och ingripanden skulle ske endast selektivt.
Detta skulle uppnås genom följande punkter:
1.ökad lönsamhet,
2,ökad konkurrens,
3.hålla nere prisökningar på tillgångar och
4.motarbeta konsumtion.

Förstår inte hur företagens lönsamhet skulle öka när man inte fick konsumera deras produkter.

Nya socialdemokratiska regeringen tillträdde oktober 1982 Feldt skulle då snabbt omsätta krisprogrammet i realiteten.
Detta blev ”Den tredje vägens politik” i tio punkter. Dessa hade motsvarigheter i utländsk socialdemokrati.

Feldts första åtgärd tillbaka i finansministersätet var en
16 procentig 1.devalvering som ”en positiv chock för svensk industri”.
Detta skulle
2.hindra valutautflödet. Men kritiserades av våra grannländer.
För det andra infördes
3.prisstopp.
4.Högre moms och andra
5.skattehöjningar kritiserades både av borgarna och Vänsterpartiet Kommunisterna.

Förhållandet Socialdemokraterna – LO präglades av löntagarfondsfrågan.
LO ville, menade Feldt, se den socialdemokratiska regeringen som sitt politiska redskap. Det uppstod ett spänt förhållande mellan finansministern, Feldth och LOs ordförande Stig Malm. Detta ledde till ”Rosornas krig”.

Den 4 oktober 1983 demonstrerade 75 000 – 100.000 fondmotståndare i Stockholm.
De borgerliga framlade efter sin valseger 1991 en proposition att avveckla löntagarfonderna. De skulle heller inte gå att återskapa. Pengarna delades ut till allemansfonderna. Men de fick inte användas förrän 1 januari 1998. Den som under 2 år sparade 2400 kronor i allemansfonder skulle få 1200 kronor utbetalade från löntagarfonderna. Innestående pengar i allemansfonden fungerade som riskvilligt kapital. Detta var tanken.
Men detta omintetgjordes av den borgerliga regeringen och socialdemokraterna genom en uppgörelse hösten 1992 pga räntekrisen. Pengarna som folket satt in i allemansfonderna användes i pensionssystemet. 10 miljarder delades ut till tre forskningsstiftelser. Resten av pengarna användes i pensionssystemet.

Avregleringen av kreditmarknaden
Den 21 november 1985 genomfördes den efteråt s k Novemberrevolutionen. Då avreglerades kreditmarknaden. Av Feldt kallad ”ett otidsenligt system”. Avregleringen av kreditmarknaden var ett av de största penningpolitiska besluten som togs efter andra världskriget

Detta sedan riksbankschefen Bengt Dennis försäkrat att en kreditexpansion skulle undvikas genom att Riksbanken inte skulle låna ut obegränsat till bankerna.[11] Det var formellt Bengt Dennis som fattade detta beslut, (beslutet om avregleringar eller beslutet att inte tillåta överdrivna lån till bankerna?)
men Kjell-Olof Feldt hade starka band med riksbankschefen. .
Kjell-Olof Feldt försvarade avregleringen inför regeringen. [12]
Bengt Dennis förnekade att han skulle försäkrat att kreditexpansionen skulle undvikas.Han utgav 1998 boken 500 % i vilken han kritiserar Feldts hantering av frågan. Diskussionen om vem som har rätt har fortsatt

Feldt har främst blivit ihågkommen för sin kreditpolitik, inbegripet en enorm ökning av utlåning till hushållen. 1986-88 ökade nettoutlåningen med 260 miljarder. Vilka blev följderna av de närmast gränslösa utlåningarna? Vem/vilka bär ansvaret för finanskrisen i Sverige 1990-94 då avregleringen av krediterna åter ställdes i fråga? Feldt själv får ta på sig en stor del av skulden till finanskrisen – han hade inte erfarenheten att förstå krafterna bakom en fri marknad, och därmed föra den nödvändiga åtstramningspolitik som kanske hade kunnat avvärja krisen.[16]
Trots att avregleringen till en början stöddes av de borgerliga, kallade Carl Bildt densamma för ”kassinoekonomi”.”.[13] Vad utlöste krisen? Detta har debatterats mycket. Dessutom är problemet ideologiskt. Hur då?

Det positiva med avregleringen blev att företag lättare har kunnat skaffa sig riskkapital.[14]

Den nyliberala ordningen omfattade avregleringen av kreditmarknaden. Den ökade utlåningen följdes av en prishöjning i slutet av 1980-talet.
Då förlorade bankerna massvis med pengar.
Något som kan ha bidragit kan vara att bankerna inte hade tillräckliga kunskaper om och erfarenheter av en ”fri marknad”. varmed bankerna förlorade stora summor pengar. Samma förlopp med avreglering och finanskris skedde nämligen i USA, Norge, Finland, Latinamerika, Japan och det forna Östblocket.[15]

1986: Högkonjunktur. De ekonomiska krisåren var över. Det var börshausse med finansvalpar och nyrika börshajar. Exporten var hög. Feldt införde ”valpsaktten”. Utomlands fick Sverige beröm för att ha genomgått den ekonomiska krisen (1980-talets lågkonjunktur) utan att arbetslösheten ökade.17]

1982–1987 höjde Feldt skatterna från 51 till 55 procent av nationalprodukten, men började anse att det slags fördelningspolitik socialdemokraterna förde var en omöjlig väg. Vem tycker det?

Vid partikongressen 1987 framlade socialdemokraterna ”Ett rättvisare Sverige”, ett idéprogram. Feldt annonserar i detta ett nytt skede i partiets historia.
Att det rådande ekonomiska läget med sämre tillväxt betydde mindre resurser att fördela.[20] Åter prioriterade man en stark ekonomi framför sociala reformer.

September 1987: Socialistinternationalens kongress,Stockholm, förklarade Feldt ”den tredje vägens politik”. Att han kunnat vända situationen från krisen 1982.
160 000 fler hade arbete. Investeringarna inom industrin var 60 procent högre. Budgetunderskottet hade gått ner från 13% till 1% av BNP som blivit 16 procent högre om året. Inflationstaket var 50% lägre.

Regeringen blev kritiserad av borgerligheten för att fattigdomen ännu var stor.
samt för att ha frångått fördelningspolitiken. Och kritiken mot att t ex barnbidragen var för små, beskrev Feldt som att folket ”visade ingen tacksamhet över de gåvor vi lade framför deras fötter. Snarare visade de tecken på ilska.”
Detta både bedrövade och förvånade partiledningen och regeringen”.[19]

Fler avregleringar

Under Sträng, och tidigare finansministrar, hade landets ekonomi i mycket styrts av olika regleringar och stödåtgärder i en mildare form av planekonomi.

Regleringarna av näringslivet hade lett till överproduktion och högre priser. Jordbruket var ett av de områden som omgärdades mest av regleringar, där äggregleringen blivit särskilt omtalad, med ruggningsavgifter, frivillig äggkvotering och burplatsavgifter.

1987 började Feldt verka för en lättnad av regleringarna av jordbruket, och 1989 hade ett förslag tagits fram om en reformerad jordbrukspolitik, där dessa regleringar togs bort.

Vid samma tid skedde också en avreglering av valutan, efter att frågan hade väckts av Krister Wickman. I likhet med kreditmarknaden genomfördes denna i samklang med andra länder. Trots kritik emot denna avreglering genomfördes den av Feldt och statsministern, med motiveringen att den skulle öka utrikeshandeln.

Tecken på kris 1987-88

Efter börsraset den 19 oktober 1987 var det nödvändigt att snabbt omforma den ekonomiska politiken, och i en proposition av den 5 november föreslog Feldt att rikta uppmärksamheten på byggmarknaden, som genom att den var ”skyddad från internationell konkurrens, hade utvecklat sig till en av de verkligt svåra inflationshärdarna”.[21]

1988: Odd Engström övertog arbetet med budgetpropositionen. Feldt börjar trappa av genom att bli ordförande i Forskningsberedningen.

I 1988 års finansplan uppräknades problem med:
ett lågt hushållssparande och
för hög konsumtion, en
kraftig stegring av priser och löner,
kapacitetsbrister, och
risk för att det offentliga sparandet skulle försvagas.

Även inom SAP började det talas om en nationell konsumtionsfest med lånade pengar.

Skattereform och tvångssparande

1988 föreslogs en skattereform av Feldt, statsministern och LO:s ordförande, vem,
Ute i partiet var den kontroversiell. Den innehöll sänkning av marginalskatten, och en enhetlig skattesats. Dessa krävdes enligt Feldt åtgärda de problem som uppstått i och med avregleringen av kreditmarknaden. Den genomfördes från år 1990 i samarbete med Folkpartiet.

1989 införde Feldt det så kallade tvångssparandet. Idén därtill väcktes av centerpartisterna Olof Johansson och Ivar Franzén, och skulle ersätta behovet av en momsökning; frågan hade emellertid tidigare dryftats inom socialdemokratin av Per Edvin Sköld. Feldt hade vid det laget kommit till den punkten att han ville lämna politiken, men det ekonomiska läget och avsaknaden av en lämplig efterträdare gjorde det svårt för honom att avgå.

Feldt 3 februari 1989 lade Feldt fram en proposition om lönestopp, som väckte kraftiga reaktioner, såväl inom som utom partiet. Den 15 februari lämnade Feldt alla politiska uppdrag. Samma dag avgick regeringen Carlsson efter att riksdagen avslog lönestoppet med siffrorna 190 mot 153.[22]

Året efter avgången gav Feldt ut sin bok Alla dessa dagar i vilken han sökte utreda de faktorer som föranlett hans politiska beslut som finansminister. Boken kom att användas emot socialdemokraterna i valkampanjen 1991, och väcka en debatt inom det egna partiet om tolkningar, politisk väg och ideologiska framförhållningar.

Feldt brukar beskrivas som en högerinriktad finansminister. Bland annat framförde han, som den förste ledande socialdemokrat, sympatier med privatisering av delar av den offentliga sektorn i intervjuboken Samtal med Feldt (1984), en bok för vilken han blev utskälld av Olof Palme.
Han definierade socialdemokratin i samma bok som en pragmatisk politik som till skillnad från liberalismen och kommunismen inte var knuten till en viss ägandeform och ekonomisk politik, i vilken målsättningen av frihet, jämlikhet och trygghet var överordnade alla system och modeller. Av dessa mål menade Feldt jämlik fördelning vara det ”operativa”.

1989 förordade han i en omdebatterad Tiden-artikel att socialdemokratin skulle avföra kampen mot kapitalismen från partiprogrammet.[29] Dessa tankar framlade han redan i Samtal med Feldt, där han sa att kapitalismen är socialdemokratins stora problem, att ”det alltid varit bekvämt och enkelt att utropa kapitalismen till fiende”, och att fastän socialdemokratin alltid i praktiken accepterat kapitalismen så har antikapitalismen spelat en social roll i arbetarrörelsen.[30] När Feldt 1988 föreslog att skatteutjämningen skulle slopas, tolkade Gunnar Adler-Karlsson detta som att han menade att detta system inte ledde till den ekonomiska jämlikhet som socialdemokratin utgått ifrån.[31] Med denna reform sänktes marginalskatten till 50 procent, med förevändningen att lönerna därmed skulle hållas nere, men Sverige hade ändå västvärldens högsta skatter.[32]

Med anledning av politikens orientering mot marknadsekonomi, kom Feldt och hans medarbetare Erik Åsbrink att kallas ”kanslihushögern”. Hans tid som finansminister kom att utmärkas av konfrontationer vad beträffar avvägningen av de politiska målen mot den ekonomiska realiteten.[33]

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s