Kulturbegreppet och hälsan

Om kulturbegreppet och hälsa

den 9 november 2010

skriver Pardis Momeni med iranska rötter på Passagen Debatt igår.Hon betonar att de har rätt som menar att uppfattningarna om hälsa och sjukdom betingas av kulturen. Att man tenderar reflektera över beteenden snarare än leta efter förklaringar.

Inlägget handlar särskilt om att kulturbegreppet inte bara ska förknippas med invandrare. Som invandrares kultur, problem och sjukdomar.

Momeni anser att media tenderar byta ut begreppen ”etnicitet” och ”kultur” mot varandra. Men begreppet ”kultur” är mycket större än ”etnicitet”. Man får inte glömma faktorer som ofta är viktigare än den etniska härkomsten. Bland dessa nämner Pardis Momeni kulturdefinierare som kön, ålder, social klass, ekonomi, utbildning och politiska övertygelser som grupper eller individer har. Dessutom – inte bara – etnisk härstamning. Men även kunskap.

(Och utbildning om jag får tillägga. Fast kunskap kan man ju få på andra vägar än utbildning, t ex genom erfarenhet eller genom sådant som exempelvis äldre släktingar eller andra medlemmar i gruppen förmedlar: muntlig vetskap, yrkeskompetens inom jordbruk eller hantverksfärdigheter.)

Vad du har för kunskap om och din upplevelse av sjukdom och hälsa påverkar beteende och förväntningar på vård och behandling. Och vårdpensonal bör få kulturell kompetens om olika gruppers kultur och tänkesätt kring dessa frågor:

Som att kultur är dynamisk, inte statisk, och ändras efter tid och under olika förhållanden. Skillnaderna mellan olika folkgrupper (etniska hänsyn) måste alltså kompletteras med mångfalden inom olika grupper, inte minst svenskarna. Kulturskillnaderna mellan olika generationer. Eller mellan en vi-kultur som Iran och en jag-kultur om Sverige.

(Här skulle jag vilja infoga att detta tänk om identitet som gruppmässig eller individuell inte bara är nationellt betingade utan även, som i Sverige, gäller olika sociala klasser. Som att skikten medelklass-överklass, särskilt i städerna tenderar ha en individstyrd självuppfattning.

Men att arbetarklassen och landsbygdsbefolkning tänker mera om sig själva som hörande till en grupp, och som ”vi och oss”. Så har det i alla fall varit, men det kanske håller på att förändras så att kollektiven är på väg att upplösas till individskap?

Ett exempel: att arbetare organiserar sig i fackföreningar som LO-”kollektivet” och slagord som”Tillsammans är vi starka” och ”Alla ska med”.

Å andra sidan har ju även arbetsgivarna sina ”kollektiv” som Arbetsgivarföreningen och Kommunförbundet.

Vill man uppnå ett mål och man som enskild medborgare inte har adekvata kunskaper så är det väl på kollektiv nivå man kan gå samman och kämpa. Ju mer utbildning en person har, desto större egen styrka får hon att lägga bakom sina krav och en sådan människa (oftare medel- än arbetarklass) är inte lika beroende av ett kollektivt grupptänk.)

Redigera inlägget

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s