Första Internationalen 1864-1876

Några arbetare i London (Tolain, Perrachon och Limousin) kläckte 1863  idén om att samla all världens socialister för att planera arbetarklassens sociala och ekonomiska kamp. Vid ett konstituerande möte i Saint Martin’s Hall i London 1864 bestämdes strukturer och grundregler för ”Internationella Arbetarassociationen” vars första möte hölls samma år.)

(Eftersom man inte visste då att den skulle följas av flera liknande initiativ kan det inte ha varit då som den fick namnet ”Första Internationalen”). Viktiga namn vid detta tillfälle var filosofer i tiden: Karl Marx och Friedrich Engels samt efterföljare till Joseph Proudhon och Michail Bakunin (1814-76) och Louis Auguste Blanqui (1805-1881).

Internationella Arbetarassociationen fick sektioner i många länder. Man uttalade sig om och gjorde insatser för tidens strejker och konflikter. Man deltog i Pariskommunens strider 1871.

Man höll kongresser varje år. Genève 1866, Lausanne 1867, Bryssel 1868 och Haag 1872. 1872 uteslöt Marx Bakunins anhängare – var det vid Haagkongressen?  Därefter flyttade han Första Internationalen till New York där den fortlevde i försvagat tillstånd. Internationella Arbetarassociationen upplöste 1876 i Philadelphia.

Internationalen satte skräck i Europas borgarklass. Där florerade överdrivna myter om organisationen. Bland annat ryktet om ”Internationalens guld” som beslagtogs av säkerhetspolis och visade sig vara en kista med stenkol.

Int. Arbetarassociationen präglades av meningsmotsättningar. Speciellt mellan Bakunins anarkister som ville avskaffa staten och ha världsrevolution och Marx med sympatisörer. Marx hävdade en ekonomi byggd på statligt ägande och en parlamentarisk (verkligen?) majoritetsstat styrd av arbetarklassen. Parlamentarismen slog igenom i Sverige 1917 under världskriget.

I Internationella arbetarassociationen främst var  Michail Bakunins anhängare (anarkister och syndikalister), den sk frihetliga grenen,  i majoritet. Trots detta kom  den kommunistiska grenen företrädd av Marx och Engels att dominera Arbetarassociationen. Men denna splittrades i sin tur i en revolutionär gren, kommunismen, och den reformvänliga socialdemokratin, vilken tog avstånd från många av Marx och Engels idéer.

I Internationella arbetarassociationen främst var  Michail Bakunins anhängare (anarkister och syndikalister), den sk frihetliga grenen,  i majoritet. Trots detta kom  den kommunistiska grenen företrädd av Marx och Engels att dominera Arbetarassociationen. Men denna splittrades i sin tur i en revolutionär gren, kommunismen, och den reformvänliga socialdemokratin, vilken tog avstånd från många av Marx och Engels idéer.

Socialdemokratin under 1900-talet övergick gradvis till ”kapitalism med socialistiska inslag” med t ex offentlig sektor och progressiv inkomstskatt. 1889 grundades  Andra Internationalen av socialdemokratiska organisationer.

1872 uteslöt Marx Bakunisterna. och flyttade Arbetarassociationen till  New York.

Bakunisternas organisation, Anarkistinternationalen (IFA, AD bildades 1872. Denna bidrog till Spanska revolutionen. överlevde däremot, och tände den första gnistan i det som skulle bli Spanska revolutionen. Syndikalistinternationalen (IAA) bildades 1922. Båda lever kvar och håller ibland kongresser.

Första internationalen hade många medlemmar som varken var marxister eller bakunister. Motsättningar ledde till att flera av dessa grupper uteslöts eller bröt sig ur. I  USA uteslöts ett par kvinnodominerade lokalavdelningar,   som kämpade för kvinnors rösträtt. Blanquisterna utgjorde under en tid en av de mer påtagliga övriga strömningarna. Hela Internationella Arbetarassociationen upplöstes i Philadelphia 1876.

Louis Auguste Blanqui  var upphovsmannen till idén om proletariatets diktatur. Blanquisterna ansåg att revolutionärerna under en övergångsperiod måste upprätta en minoritetsstyrd diktatur, ”proletariatets diktatur” som Lenin kom att hävda för sitt maktövertagande 1917. Detta var alltså inte Marx idé!   Blanqui gjorde flera försök att kuppa till sig makten i Paris. Han hade genom sitt skriftställeri fått stort inflytande bland kommunarderna och ansågs, trots att han vid Pariskommunens uppror 1871 satt i fängelse, ändå som ledare och inspiratör av många upprorsdeltagare. Detta trots att Pariskommunen i praktiken inte stämde med hans teorier. När Pariskommunen föll, flydde eller landsförvisades många kommunarder. Åtskilliga av dessa förde med sig blanquismen till Internationella Arbetarassociationen

Internationella Arbetarassociationen slog Internationalens stadgar slog med Marx ord fast att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Därigenom tog Arbetarassociationen avstånd från Blanquis grundläggande tankar.  Blanqui trodde inte på att ett allmänt uppror skulle förverkliga revolutionen utan menade att en upplyst depotism måste genomföras av en liten grupp medvetna revolutionärer. En ”proletariatets diktatur”, där de oupplysta massorna skulle fostras  att förstå och omfatta det nya samhällets principer om egendomsgemenskap (”kommunism”).

Friedrich Engels berättar att en del blanquister gick samman med bakunisterna. Andra försökte upprätta en egen organisation och kallade sig ateister, kommunister och revolutionärer. Blanquismen som självständig politisk rörelse fortlevde i Frankrike till 1901 då den uppgick i franska socialistpartiet. Blanquis tankar gav eko under 1920-talet om ”proletariatets diktatur” och  kommunistpartiet som ”proletariatets förtrupp”.

Marxismens sociologi har grundmurat rykte i den akademiska världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s