Pariskommunen

Pariskommunen 1871

La commune de Paris, La commune –

revolutionär stadsstyrelse i Paris, våren 1971


Napoleon III inledde i juli 1870 det fransk/tyska kriget mot Preussen  (Tyskland blev inte enat förrän 1871).

Bilden visar scen ur Fransk-tyska kriget.

När Frankrike förlorat slaget vid Sedan, störtades Napoleon III med andra kejsardömet den 4 september 1870. Man utropade den tredje republiken.

Just vid denna tid agiterade Internationella Arbetarassociationen – den sk Första Internationalen. Sektioner bildades av anarkister och socialister. Möten hölls i olika Parisstadsdelar. Budskapet var: inför socialism genom motstånd mot bourgeoisien och kapitalet. Deras mål: Paris skulle styras av en vald ”kommun” , vilket skett i Paris 1792. Denna skulle, ansåg man, kunna  uppbåda bättre försvar mot tyskarna än Nationalförsvarsregeringen.Bilden visar Tredje Rebublikens Nationalförsamling. (L’assemblée Natialnale)

Då republiken utropats, stod Paris i september under belägring och ständig beskjutning från preussarna. De ekonomiska klyftorna blev allt vidare och det blev ont om mat.  Arbetarbefolkningen  började hörsamma Internationalens radikala budskap. De började ställa krav på självstyre för Paris med en av dem själva vald kommunstyrelse – detta hade de flesta franska städer. Stadsledningen vägrade detta.

Genom parollen La sociale! bad arbetarna om en rättvisare ekonomisk politik.

Staden Metz i nordöstra Frankrike hade fallit, då man gjorde väpnat uppror den siste oktober 1870. Gustave Flourens besatte Hotêl de Ville (stadshuset) samt häktade pariskommendanten general Louis Jules Trochu och andra medlemmar i den provisoriska regeringen. Revolten slogs ner av nationalgardet.

När 1871 inleddes, låg Paris sedan fyra månader under belägring.  Då försökte Adolphe Thiers försökte  åstadkomma vapenvila. Preussarna ville få  tillstånd att  ockupera Paris. Trots sina  umbärandena var många parisare bittra motståndare till att preussarna skulle få ockupera staden.

Belägringen av La Madeleine

Olika agitatorer fortsatte elda parisarna och träna förstädernas befolkning i försvarsteknik. Den 22 januari 1871 mitt under preussarnas inbitna attacker försökte revolutionärerna ta makten i staden. De misslyckades.

Den 28 januari 1871 kapitulerade Paris och en dryg månad senare, 1 mars 1871, marscherade tyskarna in. Nationalförsamlingen bestämde då  att den 10 mars  flytta franska regeringen till Versaille. Man åsidosatte de radikala representanterna och det spreds rykten om en återupprättad monarki. Allt gjorde att parisarnas missnöje växte.

Upprorsstämningarna underskattades. De fick fäste i nationalgardet eftersom man minskade lönen till dem som försvarat Paris. Den 24 februari 1881 förband sig 114 bataljoner av nationalgardet att bara lyda ”centralkommittén”, bildad av de revolutionära ledarna.

Den 1 mars tågade som sagt preussiska trupper in i Paris. Mitt under detta tog upprorsmännen kontroll över vapen och kanoner, delade ut ammunition, befriade fångar och tog Montmartre som bas. Centralkommittén och två andra kommittéer organiserades och befallde snart över 100 000 man och förfogade över 200 kanoner.

Paris överbefälhavare, general Vinoy, kunde inte kväva revolten – detta  som följd av nationalgardets ovilja.

Men natten till 18 mars belägrade  regeringstrupperna Montmartre och återtog  kanonerna. Men endast 70 stycken kunde bortföras då det var brist på transportmedel. När det blev morgon fick Centralkommittén understöd.De kunde föra bort endast ett 70-tal av dem på grund av brist på transportmedel. I gryningen fick Centralkommittén understöd. Regementen övergick till dem.

Man tillfångatog och arkebuserade generalerna Lecomte och Clément Thomas. Vinoys regeringstrogna drog sig tillbaka till Saint-Germain. Nästa dag, den 19 mars, lämnade regeringstrupperna Paris. Samtliga fort i Paris, utom ett (Mont Valérien) stod under Centralkommitténs kontroll.

Förhandlingar med den lagliga regeringen ledde inte till några resultat. Trots att Paris märer, bl a Georges Clemencau medlade. Då utlyste Centralkommittén val av 90 personer till La Commune den 26 mars 1871.

Man valde bl a Louis Auguste Blanqui – han som myntade ”proletariatets diktatur” – men han var aldrig med i kommunen, eftersom han satt i fängelse ute i provinsen, även om man förgäves ville få honom utväxlad.

Blanquis anarkistiska kamrater: journalisterna Pascal Grousset, Louis Charles Delescluze, Jules Vallès och A. Arnold. Apoterkarlärlingen E. Eudes, samt Félix Pyat.

Raoul Rigault och Ferré, blivande chefer för Kommunens polisväsen.  Fd officeren G.P Cluseret. Konstnären Gustave Courbet. Gustave Flourens.

17 man från Internationella Arbetarassociationen (1a internationalen). E Varlin (bokbindare), B Malon (arbetare), gjutaren Duval, läkaren E Vaillant.

13 man från centralkommittén, bl a Rauvier samt Bergeret, f d sergeant, och Fr. Jourde, som blev finansminister i Kommunen.

15 man från märernas parti, sedermera konseljpresident Méline och dito senatorn Ranc. Men dessa drog sig tillbaka då de upplevde sig maktlösa trots sina positioner i Kommunen. Samma gjorde också 7 av de radikala.

När två dagar hade gått sedan Kommunvalet, lämnade centralkomittén sina befogenheter till Kommunen, den 12 eller 13 mars.  Denna bildade 10 kommissioner att fungera som ministerier. Centralkomittén fortsatte agitera och kom i häftiga meningsmotsättningar med Kommunen.

Vid mitten av april  1871 började Kommunregeringen sätta sin prägel på Paris.  Särskilt nitiska var polischeferna Rigault och Ferré. Man tog i beslag fabriker vilkas ägare flytt från Paris och förklarade dem för arbetarnas egendom. Man beslagtog även kyrkors och klosters ägodelar. Stora kontributioner (bidrag) utdelades.

Till stora delar upprepades händelserna under Pariskommunen 1792.

Också i landsbygdsprovinsen försökte man framprovocera revolter. Den 2-4 april 1871 trängde 100 000 man mot Versaille men slogs tillbaka. Flourens stupade. General Duval togs tillfånga och sköts. Då angrep man parisarna som inte var kommunanslutna. Som gisslan togs ärkebiskop Darboy, hans vikarie Lagarde, och flera präster jämte Bonjean, president för kassations- domstolen. Adolphe Thiers, chefen för Frankrikes verkställande makt, fick sitt hus nerrivet.

Den 16 maj 1871 vältes under Courbets befäl Vendôme-kolonnen med Napoleon Is staty.

Striderna rasade kring Paris. När fästet Issy fallit, häktades kommungeneralen Cluseret. Han efterträddes av Dombrowsky, en polack. Denne rönte framgångar mot regeringstrupperna anförda av Patrice Mac-Mahon. I slutet av april bombarderades fästena runt paris från 128 batterier. Det ena fästet efter det andra erövrades. Den 21 maj 1871 stormade Mac-Mahons trupper från Saint-Cloud in i Paris. Den blodiga veckan, 21-28 maj 1871, med förbittrade barrikadstrider följde. Mellan 20 000 och 30 000 personer dödades.

Medan detta pågick, antände och förstörde kommunarderna Palais Royal och Tuilerierna. Stadshuet brändes jämte kyrkor, kloster, bibliotek, teatrar, muséer och många andra byggnader. Också kryakn Notre Dame och Louvren sattes i brand. Men dessa lyckades man släcka.

Kommunarderna  dräpte ärkebiskop Darboy och kassationsdomstolspresiden Bonjean.  och många andra fångar. Under gatustriderna stupade Kommunens krigsminister Delescluze samt den polske generalen Dombrowsky.

Under och efter slutstriderna hanterade regeringssidan parisborna skoningslöst. Samväger man olika källor bör antalet arkebuserade varit 17 – 18 tusen. Bland dessa Raoul Rigault och Varlin. Den allra sista striden ägde rum på Père-Lachaise kyrkogården den 27 maj. De kommunarder som höll ut in i det sista föll mot muren i kyrkogådens östra hörn (de federerades mur). Senare brukade Paris socialister och anarkister varje år 18 mars och 28 maj. lägga dit kransar.

När Versailletrupperna till sist segrade, proklamerade Mac-Mahon den 28 maj 1871 utropa:  ”I dag är striden slut; ordning, arbete och trygghet skall pånyttfödas”.

35 000 fångar fördes till Versailles och krigsrätter upprättades, vilka upphörde 1875. 13 700 personer dömdes. 285 människor dödsdömdes, bland dem många över frånvarande flyktigar. Cirka 30 dödsdomar verställdes, exempelvis avrättades Ferré.

Man deporterade tusentals. Anarkisten Louis Michel – som lett en kvinnlig ambulanskår – därjämte Henri Rochefort, Fr. Jourde, P. Grousset: dessa rymde år 1874 från Nya Kaledonien.Tusental deporterades, varibland anarkisten Louise Michel, som lett en kvinnlig ambulanskår, samt Henri Rochefort, Fr. Jourde, P. Grousset, vilka dock alla tre (1874) lyckades rymma från Nya Kaledonien.

År 1880 utfärdades en så gott som allmän amnesti för återstående deltagare i Pariskommunen. Flera av dess ledande män fick senare upphöjda positioner i Frankrike, däribland RochefortEn nästan allmän amnesti för deltagare i pariskommunen utfärdades 1880, och flera av kommunens ledande män kom senare att bli högt uppsatta i Frankrikes politiska liv, till exempel Rochefort och debuteranden Vaillant, socialdemokrat.
Externa länkar [redigera]
Karl Marx – Pariskommunen
Dokument IAA:s protokoll m.m.
Wikimedia Commons har media som rör Pariskommunen

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

Minnesmärket över Pariskommunens stupade vid den mur där massakern en gång ägde rum
Affisch utfärdad av Pariskommunen

Montmartres kanoner befrias

Kommunens bildande [redigera]

På barrikaderna

90-talets Pariskommun upprepades.
Kommunens öde [redigera]

Fångar marscheras mot Marseille

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s