Nu havererar Marknaden

Nu gäller det att sätta tumskruvar på Marknaden och på dom som skor sig på våra pengar och sätta till ordentliga regelverk.

Inte ens Marx hade väl kunnat förutse detta:  

Aftonbladet  

Det var med fiktiva ETF-affärer som en handlare på banken UBS nyligen misstänks ha lyckats dölja förluster på 13 miljarder kronor. Foto: Scanpix

Varning för finanslabben

2011-09-25 | Publicerad 07:47  |  Uppdaterad 14:07

Glöm månraketer och mobiltelefoni. Dagens Oppfinnarjockar flockas i finansbranschen. Ingen annanstans går det att tjänare snabbare cash än i bankernas experimentverkstäder. Men uppfinningsrikedomen har en farlig baksida.

ANALYS | Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör.

Värdepapper med dold risk. Lodrätt, tre bokstäver. Den korsordsuppgiften skulle till och med få en finansnörd med besswissertendenser att börja klia sig i huvudet. Det saknas inte precis alternativ. CBO, CDO, CDS, CMO, MBS, ABS, CFD. Och så vidare. Listan på trestaviga finansinnovationer kan göras mycket lång. Förteckningen över de som verkligen förstår sig på dem är desto kortare.

Den senaste är ETF. Det står för Exchange Traded Funds, börshandlad fond på svenska, och är den stora snackisen bland världens Gordon Gekko-lovers.

ETF-fenomenet har spridit sig snabbare än Lady Gaga-skvaller på Twitter. Marknaden värderas till 1 500 miljarder dollar, en ökning med 3 500 procent sedan millennieskiftet.

Det började som en rätt simpel idé. En ETF är i sin ursprungliga form väldigt lik en indexfond. En ETF kan till exempel skugga ett index, som New York-börsens S&P 500. Det finansföretag som står bakom ETF:en ser då till att köpa in en korg aktier som exakt motsvarar detta index. Fördelen jämfört med vanliga fonder är lägre avgifter och att en ETF går att köpa och sälja hela tiden, precis som en aktie.

Men i finansvärlden är enkelt inte vackert. Ju lättare en produkt är att förstå, desto svårare är det att tjäna pengar på den. Det finns därför ett starkt tryck på bankernas mattesnillen att hela tiden överträffa sig själva i snårighet. Ju magrare vinsterna är på tvättestugetråkiga vardagsvaror som aktier och räntepapper, desto mer ökar fiffigheten. När räntorna var låga och börsen trist under 2000-talets första år föddes de så kallade strukturerade produkterna, CDO, ABS och alla dess kusiner. Ni kan storyn. Surnande bolån från USA:s alla avkrokar trycktes ned i en blender tillsammans med lite friska värdepapper, förpackades om i nya digitala burkar, försågs med högsta kvalitetsstämpel och skeppades ut över världen. Ungefär lika smart som att lansera en ny premiumburgare under parollen ”innehåller mindre än tio procent smittat kött”. Resultat: finanskrisen.

Men minnet är som bekant kort. När aktier och räntor föll på nytt återvände aptiten på en ny fräsch bokstavskombination att hårdkränga. Den syntetiska ETF:en gjorde entré. Någon kom helt enkelt på att det är onödigt att köpa massa tillgångar när det går att åstadkomma samma effekt på konstgjord väg.

En kapitalförvaltare som säljer en syntetisk ETF baserat på exempelvis S&P 500 köper inte en enda aktie. Kundens pengar skickas istället vidare till en tredje part, oftast en annan del av förvaltarens egen moderbank, som i utbyte lovar att leverera exakt samma avkastning som S&P 500.

Som säkerhet för detta löfte lämnar banken över en korg med värdepapper. Dessa säkerheter behöver inte ha ett dugg att göra med den tillgång som ETF:en ska följa. Den som tror sig äga asiatiska småbolag via en ETF kan i själva verket sitta på en bunt japanska statspapper och amerikanska företagsobligationer. Det är som lämna in en V75-kupong och få reda på att pengarna satsats på ett kryss mellan Aston Villa och Fulham.

För bankerna finns flera fördelar. En är att det ger möjlighet att tjäna pengar på värdepapper som ligger i deras balansräkning, även sådana som annars är svåra att belåna eller sälja. En annan är att det genererar affärer för de avdelningar som sysslar med derivat och annan handel när den utlovade avkastningen ska levereras, vilket oftast sker i affärer med ytterligare banker.

Det är därför ingen överraskning att syntetiska ETF:er har exploderat i popularitet. De utgör redan halva marknaden i Europa. Bankerna erbjuder tusentals olika ETF:er i mängder av exotiska varianter där det går att satsa på alltifrån guld till brittiska fastigheter och turkiska aktier, ofta med belåning för att komplicera saken ytterligare.

Men utvecklingen innebär en fara. Bank of International Settlements, IMF, Financial Stability Board och Bank of England, normalt sett inte kända som konspirationsteoretiker, har alla varnat för riskerna. Vad händer om banken som sålt ETF:en går omkull, om massor av kunder vill sälja samtidigt och de tillgångar som lämnats som säkerhet är svåra att bli av med? Den långa kedjan av olika parter och motparter riskerar att bli ett pärlband av minor i det finansiella systemet, precis som bolånepappren 2008. Det blir inte bättre av att insynen i bankernas ETF-verksamheter är minimal.

Det var med fiktiva ETF-affärer som en handlare på banken UBS nyligen misstänks ha lyckats dölja förluster på 13 miljarder kronor. Alla finansinnovationer är förstås inte av ondo. Småsparare har fått betydligt större valfrihet. Men avarterna frodas och efterlämnar ett fett snigelspår av problem. Frågan är vilka som gynnats mest och till vilket pris. Ett krasst omdöme levererades av en som följt branschen sedan 50-talet, Paul Volcker, tidigare chef för den amerikanska centralbanken Federal Reserve. På frågan om vilka nymodigheter i finansvärlden som bevisligen levererat samhällsnytta de senaste tjugo åren kom han bara på en enda. Bankomaten.

Andreas Cervenka

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s