DN Kultur: Flickors klassresor uppåt

Duktiga döttrar får ursäkta klassamhället

Foto: Kristian Ingers


Jag har forskat om kvinnors uppåtgående klassresor från arbetarklassen, med utbildning som medel. Att tillskrivas en identitet som duktig av andra människor – lärare, föräldrar och samhället – är en viktig del i kvinnornas berättelser om sina klassresor. Kvinnornas betoning på utbildning som en självklarhet är intressant, eftersom detta går emot tidigare forskning där arbetarklassen snarare beskrivits som främmande för högre utbildning och inriktad på (löne-)arbete hellre än fortsatt utbildning. Duktigheten fungerade som ett sätt att skilja ut kvinnorna från andra i arbetarklassen och den uppåtgående klassresan framställs som en process där duktigheten kan växlas in.

Duktigheten fungerar som ett försök från kvinnornas sida att väga upp strukturella ojämlikheter. Kvinnornas betoning på allt arbete de har lagt ner på att vara duktiga i skolan och på att vara fortsatt duktiga i arbetslivet fungerar som ett sätt att legitimera varför de har förtjänat att byta klass. De har arbetat hårt och upptar inte orättmätigt någon annans plats i medelklassen.

Att utbildningsframgångar för kvinnorna i min forskning är det som ger dem en möjlighet att förflytta sig bort från de underordnade klass­positioner som de förknippar med sina föräldrars och sina egna liv i arbetarklassen är i sig inget nytt. Uppåtgående klassresor har även historiskt betraktats som ett medel för att förändra – och förbättra – samhället. Det nya är att det är kvinnors uppåtgående klassresor som antas fungera som metaforer för samhällelig förändring.

Föreställningar om unga kvinnors utbildningsframgångar hänger ihop med vad som krävs i den ”nya ekonomin”, där flexibilitet, föränderlighet och prestation värderas. Kvinnor förväntas förkroppsliga vad kulturteoretikern Angela McRobbie kallar den ”nya meritokratin”, som hon menar hänger ihop med framväxten av en global nyliberalism. Kvinnor ska satsa på utbildning som ett sätt att skydda sig mot osäkra villkor i samhället och att bli ett ”framgångsrikt feminint subjekt” innebär att ”lyckas” ta sig bort från utsatta klassvillkor.

Vad föreställningar om duktighet gör är att individualisera och tona ner betydelsen av klass. Duktigheten kan ses som ett förkroppsligande av de individcentrerade idéerna om den uppåtgående klassresan som samhälleligt ideal. När duktigheten görs till förklaring till varför den uppåtgående klassresan har blivit möjlig fungerar individuell prestation som förklaring till klassmässig rörlighet.

”Den vinnande flickan” återkommer i utbildningsdiskurser i Sverige, vilket genusforskaren Anneli Nielsen menar hänger ihop med att flickor har varit föremål för (jämställdhets-)åtgärder: ”Den ’nya flickan’ blir ett uttryck för ett mer jämställt samhälle, och flickornas succé har blivit en metafor för social mobilitet och social förändring.” Den ”nya flickan” kan ses som bärare av de individualiserande samhällsdiskurser som den uppåtgående klassresan kan förknippas med, samtidigt som hon får förkroppsliga politiska jämställdhetsideal.

Förväntningar på mäns och pojkars utbildningsframgångar är inte de samma som på kvinnors och flickors. Arbetarklassens pojkar har både historiskt och i nutid betraktas som ”problem” i annan utsträckning än arbetarklassens flickor. Arbetarflickor antas både vilja och kunna anpassa sig och leva upp till skolans och samhällets förväntningar på dem. Det finns en länk mellan äldre forskning som Paul Willis klassiska studie om arbetarklasspojkar i Storbritannien som fostrades till lönearbete snarare än till duktighet i skolan och nyare forskning om ”failing boys”, som beskriver hur både samhället och skolan har misslyckats med pojkarna, vilket har gjort dem till problem, enligt utbildningsforskaren Anne-Sofie Nyström.

I den osäkra samhällshällsordning som råder fyller förväntningar på flickors framgångar inom skolsystemet och på arbetsmarknaden en funktion. Utbildningssociologen Jessica Ringrose diskuterar hur möjligheten att lyckas ses som en individuell lösning på ojämlikhet: individualisering av samhälleliga problem hänger ihop med nyliberala diskurser, där att ”lyckas” eller ”misslyckas” knyts till individens förmåga att uppfylla de krav som ställs i den nyliberala ekonomin. Betoningen av möjligheten att lyckas inom skolsystemet och på arbetsmarknaden ligger i linje med vad som krävs i den ”nya ekonomin”, där flexibilitet, föränderlighet och prestation värderas.

Att kvinnors sociala rörlighet är högre i Sverige än i många andra länder hänger ihop med utbildningssystemets utformning, och med de politiska strävandena efter att möjligheten att utbilda sig inte ska vara beroende av klassbakgrund. Välfärdsstaten har varit avgörande för kvinnors uppåtgående klassresor, liksom den bildningstradition som funnits inom arbetarklassen. Det visar Ulla-Britt Wennerströms forskning, som handlar om kvinnors klassresor under det moderna samhällets framväxt – en tid när den offentliga sektorn byggdes upp, och utbildningssystemet förändrades. Det innebar nya möjligheter för kvinnors sociala rörlighet. Betydelsen av att det har funnits politiska mål att, som Wennerström skriver, ”utjämna sociala skillnader och ge likvärdighet i chanser till utbildningsmöjligheter för alla” har varit avgörande för kvinnors klassresor i Sverige.

I dag är situationen en annan, såväl på arbetsmarknaden som inom utbildningsområdet. Utbildning ses som ett viktigt värde för samhället och nationen – samtidigt som ojämlikheten inom utbildningssystemet är påtaglig. De formella möjligheterna att utbilda sig finns för alla, men betydelsen av utbildning har blivit alltmer central i samhället. I den statliga utredningen ”Mångfald i högskolan” (2000) betonas att utbildning har blivit viktigare än tidigare, vilket också gör att den sociala snedrekryteringen till högre studier blir ett ännu större samhällsproblem: ”Det framstår då som allvarligare än tidigare att någon hindras från att utbilda sig, inte minst som utbildning nu i mycket högre grad än tidigare bestämmer individuell samhällstillhörighet på ett sätt som liknar lönearbetets roll tidigare.” Utbildning framställs alltmer som en individuell strategi för att komma bort från ojämlikhetens problem – och klassresan alltmer som en nödvändighet, inte en möjlighet.

För att förstå klassresans förutsättningar måste idealet om den uppåtgående klassresan ses i relation till vad olika klasser förknippas med i det svenska samhället. När arbetarklassen framställs som en klass att sträva efter att lämna bakom sig blir den uppåtgående klassresan svaret på samhällets ojämlikhet. Men den klassmässiga förflyttningen verkar bara vara önskvärd om – en del av – arbetarklassens barn förflyttar sig uppåt. Sällan talas det om att läkarens dotter ska ha möjlighet att bli städerska.

Historien om den som mot alla odds har tagit sig uppåt genom att utbilda sig framhålls som ett ideal för alla andra att sträva mot. Vi älskar historier om individer som har lyckats ta sig bort från utsatta levnadsvillkor. Vi älskar undantagen, för att de gör att vi kan tillåta oss glömma dem som utgör regeln. Möjligheten till rörlighet kan användas för att argumentera för att klass och andra maktordningar har spelat ut sin roll när det gäller samhällelig ojämlikhet.

Att det svenska utbildningssystemet under lång tid gjort uppåtgående klassresor möjliga är tydligt, även om klasstabiliteten inte ska underskattas. Men vart är vi på väg? Det går naturligtvis att vara kritisk mot att uppåtgående klassresor hjälper till att upprätthålla bilden av ett någorlunda rättvist samhälle, när förflyttningen bygger på att enbart några kan få bättre livsvillkor. När möjligheten att klassresa finns närvarande i samhället minskar också behovet av att tala om ojämlikhet. Att möjligheten finns innebär att före­ställningen om att det går att förändra sina livsvillkor, för den som bara vill tillräckligt mycket, upprätthålls.

Det är berättelser som fyller en funktion i ett samhälle där skillnaderna mellan de som arbetar och de som inte arbetar har ökat, i ett samhälle där diskriminering beroende på föreställningar om etnicitet och ras spelar roll för vilket jobb du får eller om du får något jobb alls. När socialt uppåtstigande från arbetarklassen blir avgörande för att kunna få ”ett bättre liv” bygger det på att majoriteten lämnas kvar i de livsvillkor som några har lämnat. Ett land som behöver klassmässig rörlighet är ojämlikt – och kan så förbli.